När man öppnade upp delar av 5GHz bandet för olicensierad radiotrafik uppstod problemet med att radar och i vissa fall militären använde delar av dessa band. För att komma runt det problemet ställdes krav på att olicensierade radiosändare ska känna av om kanalen/frekvensen är upptagen och om den är upptagen ska sändaren byta frekvens. Detta system kallas DFS – Dynamic Frequncy Selection. ETSI (European Telecommunications Standard Institute) var först med att ställa krav på DFS. FCC i USA kom med samma krav 20 juli 2007 i en någon modifierad form som kallas DFS-2. Detta implementerades i Europa 1 april 2008. 1 april 2009 kom EN 301 893 v1.5.1 som ockå kallas DFS-3. Detta gäller endast för Europa. DFS-3 innebär att en radiosändare (accesspunkt) måste antingen blockera de aktuella kanalerna/frekvenserna (5,15 – 5,25 GHz, 5,25 – 5,35 GHz, 5,47 – 5,72 GHz) eller känna av radarsignaler och byta frekvens. De signaler som den ska känna igen är Pulse Repetition Frequency – PRF på frekvenserna 5,25 -5,35 GHZ (kanal 52-64), och 0,8 mikrosekunders pulser på 5,60-5,65 GHz. Hur detta implementeras i produkter varierar från leverantör till leverantör. Efter 1 april 2009 måste alla accesspunkter som säljs i Europa följa DFS-3.